Byske Karamellfabrik

Det är första april idag och jag är halvvägs till mitt sedan länge och långt efterlängtade mål.

Jag vill ta tillfället i akt och tacka en del personer för den gångna månaden. Jag har inte varit min bästa sida mot andra, men andra har varit det absolut bästa de har kunnat mot mig och det finns få platser så lämpade för tacksamhet som en norrgående dubbeldäckare längs norrlandskusten.

Jag tror egentligen ingen annan har förstått hur dåligt jag egentligen mått de här veckorna. Men ändå har ni alla på olika sätt hjälpt mig igenom det.

Mina fina kära klasskamrater som outtröttligt diskuterat glykogenförråd med mig, kommit med tips och trix, bollat mina teorier och åtminstone stått på min sida, frågat rätt frågor, sympatiserat fast jag varit tjatig och självisk. Jag kan inte nämna alla, men någonting bör sägas om vissa; Zandra, utan dig och min "tävlingsinstinkt" hade jag inte varit lika motiverad, jag provade aldrig ölkorven men tanken var god nog, speciellt sjätte dagen. Annika, vi kanske inte använde så många av recepten, men din välvilja och dina axeldunkar gjorde mycket. Robin och Pedram: humorn, de där lite irriterande ofta gångerna ni frågade hur lång tid det var kvar och vad jag vilja äta helst av allt. Fan, det kunde tagit kol på mig, men de behövdes. De också! Fredrik och Jennifer; för att ni förstår min förkärlek för att snoka omkring på forum.

Roger! (inte kursare men väl en universitetsförknippad kontakt) För de lugnande orden om linfröförgiftning!

Raringarna: Marcus, Henke, Tina, Milo och kompani. För att ni inte var jobbiga att umgås med fast jag var jobbig att umgås med, för att ni struntade i mig och bakade ändå, för att jag fick titta på hockey och bara vara när jag behövde det som mest och verkligen en eloge för de där gångerna då ni ville mig så väl att ni fixade ett eget tilltugg bara för mig (även om ni åt det mesta av det själva också) och framförallt för att ni inte lät mig ge upp igår.

Anna, i sin frånvaro och lite såhär i efterhand, för att du introducerade mig för psylliumfrönas magi i somras.

Mamma, för recept på tacokrydda.

Mormor, för hoppet.

Tänk er den största kärleksfullaste jäkla björnkramen ni varit med om. Tänk er lite glädjetårar i ögonen. Tänk er en kopp varm choklad, uppkrupen i soffan efter en heldag utomhus. Tänk er en soluppgång och en solnedgång på samma gång. Tänk er nybakt banankaka med lite smältande vaniljglass. Tänk er julafton och midsommar och att bli hämtad på flygplatsen av någon du har saknat. Tänk dig stämningen i spelarbussen på väg hem från en vinst i den längsta bortamatchen för hela säsongen. Tänk er en MAX-hamburgare på en spontan roadtrip i en trasig bil. Tänk er hur det är med ett proppfullt kylskåp efter en storhandling.

Tänk er bara allt som utstrålar kärlek, vänskap, tacksamhet, trygghet. Det kan verka överdrivet, men om jag kunde så skulle jag ge allt det till er alla (så dåligt mådde jag faktiskt).

Och Sarah! Du trodde väl inte att jag skulle glömma dig?

Sarah, du har fått stå ut med det mesta, och du har gjort det så tappert och tålmodigt, du vet kanske inte ens om det, men jag tror faktiskt jag är mindre jobbig i vanliga fall.