Sunday, February 27, 2011
Saturday, February 26, 2011
Skvallerpress?
Ryssland.
Fotboll?
Kanske inte det första man tänker på. Men en begränsad skara med ovanligt god ekonomi verkar vilja ändra på det.
http://www.dn.se/sport/ryssar-lockar-ronaldo-med-jattebud
Och ja, 50 miljoner låter såklart som en fantasisumma nästan vad det än gäller, men faktum är att DN faktiskt missat en väsentlig pusselbit i informationen. 50 miljoner vadå?
50 miljoner ryska rubel är väl runt 11 miljoner svenska kronor. Det blir man inte speciellt rik på eller jo, det blir man ju, men inte Ronaldo tror jag, för allt är ju relativt.
Och apropå relativt; 50 miljoner bruna bananer, skulle visserligen kosta hundra-hundrafemtio miljoner kronor, men det är ändå ingenting man blir rik på.
För att lätta upp detta inlägg skulle jag precis söka fram en bild på Cristiano Ronaldo. Som så ofta får man de märkligaste "förslag" från Google. I det här fallet kom tillexempel sökorden "Ronaldos son" för "Ronaldo, Cristiano". Det slog mig att det här kanske betyder att det finns något viktigt jag inte vet om Ronaldos son, och kan inte låta bli att klicka. De två högsta sökträffarna lär mig att Ronaldos son var hemlig tills efter han var född (cred!), att han ska heta Cristiano Ronaldo (efter sin fars favoritfotbollsspelare?) och att hans mamma är en fattig amerikans servitris, som kanske inte är så fattig längre eftersom hon fick 100 miljoner för att ge Ronaldo ensam vårdnad och inte prata med media. Så 100 miljoner, det är alltså vad ett barn kostar? (De diskuterade det på P3 tidigare i veckan?). Iallafall om man är världens dyraste fotbollsspelare.
Det här må vara Aftonbladet, men inte nog med att de faktiskt skrev ut valutan för de 100 miljonerna, det är faktiskt också en väldigt underhållande artikel såhär en lördagsmorgon 7 månader efter att den skrevs: http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/article7486975.ab
Och i dess ära kommer här en bild, som skulle kunna vara Dolores, med sitt barnbarn (och någon annan med ett annat barn).
Fotboll?
Kanske inte det första man tänker på. Men en begränsad skara med ovanligt god ekonomi verkar vilja ändra på det.
http://www.dn.se/sport/ryssar-lockar-ronaldo-med-jattebud
Och ja, 50 miljoner låter såklart som en fantasisumma nästan vad det än gäller, men faktum är att DN faktiskt missat en väsentlig pusselbit i informationen. 50 miljoner vadå?
50 miljoner ryska rubel är väl runt 11 miljoner svenska kronor. Det blir man inte speciellt rik på eller jo, det blir man ju, men inte Ronaldo tror jag, för allt är ju relativt.
Och apropå relativt; 50 miljoner bruna bananer, skulle visserligen kosta hundra-hundrafemtio miljoner kronor, men det är ändå ingenting man blir rik på.
För att lätta upp detta inlägg skulle jag precis söka fram en bild på Cristiano Ronaldo. Som så ofta får man de märkligaste "förslag" från Google. I det här fallet kom tillexempel sökorden "Ronaldos son" för "Ronaldo, Cristiano". Det slog mig att det här kanske betyder att det finns något viktigt jag inte vet om Ronaldos son, och kan inte låta bli att klicka. De två högsta sökträffarna lär mig att Ronaldos son var hemlig tills efter han var född (cred!), att han ska heta Cristiano Ronaldo (efter sin fars favoritfotbollsspelare?) och att hans mamma är en fattig amerikans servitris, som kanske inte är så fattig längre eftersom hon fick 100 miljoner för att ge Ronaldo ensam vårdnad och inte prata med media. Så 100 miljoner, det är alltså vad ett barn kostar? (De diskuterade det på P3 tidigare i veckan?). Iallafall om man är världens dyraste fotbollsspelare.
Det här må vara Aftonbladet, men inte nog med att de faktiskt skrev ut valutan för de 100 miljonerna, det är faktiskt också en väldigt underhållande artikel såhär en lördagsmorgon 7 månader efter att den skrevs: http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/article7486975.ab
Och i dess ära kommer här en bild, som skulle kunna vara Dolores, med sitt barnbarn (och någon annan med ett annat barn).
Thursday, February 24, 2011
Wednesday, February 23, 2011
För mycket text för internet
Det här med onsdagar. Det är en Löven-grej. Att de är jävliga alltså. Onsdagarna.
Och det verkar ha vuxit på mig lite, på samma sätt som det här med sms. Eller snarare motsatsen till sms. Jag har fått så många nya vänner som påstår att de är så dåliga på sms, att jag tydligen tagit efter.
Så tillbaka till dagarna. Förr tror jag att det var torsdagar för mig. Ja, de flesta torsdagarna var väl okej, men hände det något riktigt dåligt var det alltid på en torsdag. Eller ni vet såna där dagar då man hela tiden blir påmind om att man liksom inte borde ha klivit ur sängen den dagen, det var torsdagar.
Men jag antar att man ofrivilligt blir som man umgås. Och speciellt idrotten är ju rätt fängslad i sin egen överdrivna skrockfullhet. Så nu är det onsdagar som gäller. Fast jag tror inte det är det att jag bytt jävlighetsdag, utan snarare att den spridit ut sig. Så enkelt tror jag inte det är att bli av med något som man lurat i sig själv hela sitt liv (och sedan fått bekräftat och befäst alla gånger man läst Liftarens guide). Så nu har jag två jävlighetsdagar. Och sällan har jag väl trott så mycket på onsdagens förbannelse* som idag.
Igår hade jag stora planer för morgondagen. Alltså idag. Jag vaknade dessutom tidigt och skulle bara sansa mig en stund innan jag klev upp och fångade dagen.
Nästa gång jag öppnade ögonen var klockan över tio, jag mådde extremt eländigt och var förmodligen i stort behov av kaffe, som vanligt antar jag. Sarah var inte hemma, jag trodde hon gått till skolan för att studera flitig, vilket fick mig att känna mig som en ännu lite sämre människa. Jag var inte det minsta sugen på att äta frukost (det var ju snarare lunchtid, och jag förtjänade det inte) och bestämde mig för att bara ta en kopp te och gå och lägga mig igen (dagen var ju redan förstörd).
Jag var uppenbarligen inte smart nog för att se att inte heller Tosca var hemma, och att hon förmodligen inte gått till skolan för att studera flitigt tillsammans med Sarah, utan att de två i själva verket bara var ute på en morgonpromenad. Så innan jag hann gömma mig under täcket igen kom Sarah tillbaka och gjorde frukost. Det var nog bra ändå, annars hade jag väl fortfarande inte ätit något idag.
Jag bäddade ner mig (och Tosca) i soffan. Intentionerna var goda, jag hade artikel och markeringspenna i högsta hugg. Men jag blev dåsig av filten och det stora ljusa fönstret. Olycklig av den vackra vinterdagen och Kung Bore i träden. Jag fick alltså en mulen dag för återhämtning? En dag, var det allt jag fick? Jag gled in och ut ur något slags pseudosömn tills jag inte visste vart jag var någonstans, och lärde mig inte ett dyft om hur man på bästa sätt validerar frekvensenkäter.
Någon gång i den här dimman beskar (beskärde?) jag en pelargon. Men vid närmare eftertanke borde jag nog inte ha gjort det. Inte idag. För även om jag säkert gjorde allt rätt så kommer den nu att dö, bara för att jag inte kunde vänta tills på fredag. Stackars krukväxt som inte ens hunnit få något namn!
Alldeles nyss gjorde jag ett tappert försök att rycka upp mig, genom att tillaga något slags indisk-inspirerad "vad-vi-behöver-göra-av-med-gryta", men jag hade liksom fortfarande pyjamas på mig och grus i ögonen. Så det funkade nog inte. Och jag tänker trösta mig med att sova en timme och drömma om snö.
*tack Sarah för det förlorade ordet
Och det verkar ha vuxit på mig lite, på samma sätt som det här med sms. Eller snarare motsatsen till sms. Jag har fått så många nya vänner som påstår att de är så dåliga på sms, att jag tydligen tagit efter.
Så tillbaka till dagarna. Förr tror jag att det var torsdagar för mig. Ja, de flesta torsdagarna var väl okej, men hände det något riktigt dåligt var det alltid på en torsdag. Eller ni vet såna där dagar då man hela tiden blir påmind om att man liksom inte borde ha klivit ur sängen den dagen, det var torsdagar.
Men jag antar att man ofrivilligt blir som man umgås. Och speciellt idrotten är ju rätt fängslad i sin egen överdrivna skrockfullhet. Så nu är det onsdagar som gäller. Fast jag tror inte det är det att jag bytt jävlighetsdag, utan snarare att den spridit ut sig. Så enkelt tror jag inte det är att bli av med något som man lurat i sig själv hela sitt liv (och sedan fått bekräftat och befäst alla gånger man läst Liftarens guide). Så nu har jag två jävlighetsdagar. Och sällan har jag väl trott så mycket på onsdagens förbannelse* som idag.
Igår hade jag stora planer för morgondagen. Alltså idag. Jag vaknade dessutom tidigt och skulle bara sansa mig en stund innan jag klev upp och fångade dagen.
Nästa gång jag öppnade ögonen var klockan över tio, jag mådde extremt eländigt och var förmodligen i stort behov av kaffe, som vanligt antar jag. Sarah var inte hemma, jag trodde hon gått till skolan för att studera flitig, vilket fick mig att känna mig som en ännu lite sämre människa. Jag var inte det minsta sugen på att äta frukost (det var ju snarare lunchtid, och jag förtjänade det inte) och bestämde mig för att bara ta en kopp te och gå och lägga mig igen (dagen var ju redan förstörd).
Jag var uppenbarligen inte smart nog för att se att inte heller Tosca var hemma, och att hon förmodligen inte gått till skolan för att studera flitigt tillsammans med Sarah, utan att de två i själva verket bara var ute på en morgonpromenad. Så innan jag hann gömma mig under täcket igen kom Sarah tillbaka och gjorde frukost. Det var nog bra ändå, annars hade jag väl fortfarande inte ätit något idag.
Jag bäddade ner mig (och Tosca) i soffan. Intentionerna var goda, jag hade artikel och markeringspenna i högsta hugg. Men jag blev dåsig av filten och det stora ljusa fönstret. Olycklig av den vackra vinterdagen och Kung Bore i träden. Jag fick alltså en mulen dag för återhämtning? En dag, var det allt jag fick? Jag gled in och ut ur något slags pseudosömn tills jag inte visste vart jag var någonstans, och lärde mig inte ett dyft om hur man på bästa sätt validerar frekvensenkäter.
Någon gång i den här dimman beskar (beskärde?) jag en pelargon. Men vid närmare eftertanke borde jag nog inte ha gjort det. Inte idag. För även om jag säkert gjorde allt rätt så kommer den nu att dö, bara för att jag inte kunde vänta tills på fredag. Stackars krukväxt som inte ens hunnit få något namn!
Alldeles nyss gjorde jag ett tappert försök att rycka upp mig, genom att tillaga något slags indisk-inspirerad "vad-vi-behöver-göra-av-med-gryta", men jag hade liksom fortfarande pyjamas på mig och grus i ögonen. Så det funkade nog inte. Och jag tänker trösta mig med att sova en timme och drömma om snö.
*tack Sarah för det förlorade ordet
Monday, February 21, 2011
Pausunderhållning
Ofta tror jag att jag hatar att plugga och drömmer om den dagen då jag känner att jag bara är helt klar och får börja jobba, åstadkomma någonting. Men lika ofta inser jag att jag skulle kunna fortsätta plugga hela livet.
Titta bara på de här sommarkuserna:
Den sista kursen är fetstilt... eftersom att, ja helt enkelt, åh jösses! Vad gärna jag skulle vilja göra det!
Titta bara på de här sommarkuserna:
- Afrikas moderna historia, 7,5 hp
Distans, deltid, Linnéuniversitetet - Praktisk sommarkurs i agrar- och landskapshistoria, 10 hp
Halvfart, Uppsala
- Akupunkturbehandling och smärta, 7,5 hp
Halvfart, Umeå - Anpassad fysisk aktivitet med inriktning mot rörelsehinder, 7,5 hp
Halvfart, Umeå - Astrid Lindgrens författarskap, 7,5 hp
Deltid, distans, Linneuniversitetet - Att främja barns och ungdomars hälsa ur ett miljöperspektiv 7,5 hp
Distans, Deltid, Kristianstad
- Att popularisera litterära klassiker, 7,5 hp
Distans, Deltid, Luleå - Avancerat friluftsliv/äventyrsidrott - Sommarfjäll 7,5 hp Deltid, Kalmar (och Kebnekaiseområdet)
Den sista kursen är fetstilt... eftersom att, ja helt enkelt, åh jösses! Vad gärna jag skulle vilja göra det!
Sunday, February 20, 2011
Vad har man annars söndagar till?
Idag är det söndag och jag har äntligen fått mitt efterlängtade dåliga väder (egentligen är det inte så dåligt väder, men jag väljer att blunda för det, eller kisa lite iallafall, om man kisar så kan man nog missta dagens väder för dåligt). Jag har stökat runt i köket och blomkrukorna hela förmiddagen, odlat mina gröna fingrar, bakat ett långjäst tomatbröd (som jag hoppas ska vara värt ansträngningen), lyssnat på P3, hamnat lite här och var i bloggosfären och inte pluggat ett minstaste dugg!
Sarah pluggar som vanligt oroväckande mycket och tar inte tillräckligt mycket raster. Vilken tur att jag bokat upp henne i eftermiddag så det blir något slut på eländet. Snart är det nämligen hög tid att ekipera oss med vispgrädde och gästa Emma, som lockar med våfflor (och vågar man verkligen hoppas på hjortron? Skogens guld!)
Sarah pluggar som vanligt oroväckande mycket och tar inte tillräckligt mycket raster. Vilken tur att jag bokat upp henne i eftermiddag så det blir något slut på eländet. Snart är det nämligen hög tid att ekipera oss med vispgrädde och gästa Emma, som lockar med våfflor (och vågar man verkligen hoppas på hjortron? Skogens guld!)
Saturday, February 19, 2011
Tosca
Resten av husfolket verkar redan ha somnat (eller försöker åtminstone låtsas göra så medan jag för oväsen i köket) när jag kommer hem från ett hårt dagsverke i Sundsvall, allt är mörkt och (relativt) tyst, men vad gör väl det när det ligger en varm och mjuk hund i min säng?
Haha. Stackars Sarah.
Friday, February 18, 2011
På torsdag äts det ärtsoppa, på lördag är det fest, men fredag...
Sedan promenerade vi hand i hand (nästan iallafall) hem mot Ålidhem och den efterlängtade helgen. Jag bestämde att jag hade suttit stilla alldeles för länge, men Emma bestämde att det var i kallaste laget för att träna, även för mina små lungor (dessutom var det nog fler delar än mina lungor som var i behov av en viloeftermiddag).
Så jag lurade ut Sarah och Tosca på en två timmar lång promenad runt viken. (Vad har man annars room mates till?)
Vi återhämtade oss med Tacos (och en lur i soffan med Segraren för Jonnas del).
Nu blir det Pepsi från kylen, Popcorn från spisen och På Spåret från... tjaa, Sarahs dator?
En Megalodon är förövrigt en utdöd haj.
Monday, February 14, 2011
I natt lärde jag mig spela gitarr!
Hank von Helvete var min läromästare. Som tack för att han hade fått låna en bok med vistexter av mig, hade han lovat att lära mig spela gitarr. Han sa att alla inte kunde lära sig, men jag kunde, för det såg han.
Hank var såklart i sin Cornelis-utstyrsel, lite pinsamt faktiskt för jag trodde först att det verkligen var Cornelis. Så jag frågade om inte han var död. Då skrattade Hank (a.k.a Hans-Erik), han sa att han kände sig smickrad för att jag tyckte han var så lik, och då förstod jag. Och isen var bruten.
Jag hade kort hår. Som ett slags bobfrisyr, fast coolare. Och jag fick ha en sån där "klämma" längst ut på halsen på gitarren, jag vet inte vad det heter, men det visste inte Hank heller just då, så det gjorde inget, men tydligen behöver man alltid ha en sån när man är lite rödhårig, det hade Hank hört. Och det förklarar ju varför jag inte kunnat lära mig spela gitarr så bra förut?
Hank hade lite problem med att fästa den där saken, och sedan stämma gitarren så det skulle passa mig. Men till slut bar det av, och Hank var en fantastisk lärare. Han lärde ut visa efter visa i den där boken som jag hade lånat honom, för han hade tydligen lånat den just för att kunna lära mig spela gitarr.
Det var som en evigt snurrande god spiral av tjänster och gentjänster.
Eftersom det var natt drack vi lite kaffe när jag började bli trött och ofokuserad. Jag satt på en pall och Hank i en jättestor nedsutten fåtölj (modell "bibliotek på ett stort brittisk mansion") Hank kanske möjligtvis drack något starkare, jag är inte riktigt säker. Hela tiden rann det ur honom fantastiska kontroversiella visdomsord. Så Hank är numera inte bara min gitarrlärare. Utan även min mentor i livet.
Det hela var egentligen ganska obeskrivligt... nästan som... en dröm!
Friday, February 11, 2011
Inflation i fina dagar.
Det är något visst med att promenera ensam runt Nydala i den norrländska solnedgången. Långkalsonger, täckbyxor, en ful mössa, slitet hår och en riktigt retro Helly Hansen fleece i barnstorlek.
Mina största problem ikväll har varit huruvida jag skulle gå hela eller halva varvet,
om jag ska läsa mr Y eller titta på Sopranos s.2,
om jag ska ligga i soffan eller i badet,
och att telefonen fortfarande inte vill leverera mina fina MMS.
Då har man inte så stora problem.
Mina största problem ikväll har varit huruvida jag skulle gå hela eller halva varvet,
om jag ska läsa mr Y eller titta på Sopranos s.2,
om jag ska ligga i soffan eller i badet,
och att telefonen fortfarande inte vill leverera mina fina MMS.
Då har man inte så stora problem.
Tuesday, February 8, 2011
Nästan glädjetårar åt allt och ingenting.
Idag önskar jag att alla jag tänker på och bryr mig om kunde ha varit med mig i Norrland.
Klarblå himmel,
frisk luft,
strålande sol,
glittrande snö,
vårvinterfrostiga grenar, årets första fräknar,
lite knarr under mina vita sneakers,
nygamla sammanträffanden och en nyny bekantskap,
hjälpsamhet (både att bli hjälpt och vara till hjälp), nya böcker
alla log och ingen stressade,
en promenad längs älven och lunchfika på stan.
Friday, February 4, 2011
11.40. Friday at last.
Sarah är i skolan.
Det lättade och blev fint väder, precis som jag trodde när vi följde henne dit i morse.
Men jag vågar mig inte ut, för då skulle solen givetvis gå i moln och jag hade förstört dagen för alla andra.
Så jag och Tosca ligger i sängen och tittar på Sopranos. Laddar för den långa promenaden som måste göras efter lunch när Sarah kommer hem.
Sopranos är lite speciellt, jag tror inte man fastnar direkt om man inte är besluten på förhand att man ska göra det. Men sen kommer sådana här scener, och man kan inte låta bli att le, oavsett vad det är meningen att man ska tycka om organiserad brottslighet. Det är bara så fint.
Det lättade och blev fint väder, precis som jag trodde när vi följde henne dit i morse.
Men jag vågar mig inte ut, för då skulle solen givetvis gå i moln och jag hade förstört dagen för alla andra.
Så jag och Tosca ligger i sängen och tittar på Sopranos. Laddar för den långa promenaden som måste göras efter lunch när Sarah kommer hem.
Sopranos är lite speciellt, jag tror inte man fastnar direkt om man inte är besluten på förhand att man ska göra det. Men sen kommer sådana här scener, och man kan inte låta bli att le, oavsett vad det är meningen att man ska tycka om organiserad brottslighet. Det är bara så fint.
Subscribe to:
Posts (Atom)