Jag uppskattar verkligen att vara uppvuxen på landet. Det är de små sakerna som gör det. Som att jag kan möta den största bilen på den minsta grusvägen utan att bekymra mig. Man håller sig på sin kant, är inte rädd för diket, backar om det behövs, hjälps åt och vinkar i samförstånd när situationen är löst. Och det är bara ett exempel, som fungerar som en metafor för så mycket mer.

Att jag bara känner på mig hur jag ska agera om en skock förrymda får plötsligt står på vägen. Att avstånd inte känns lika långa. Att ensamhet är mindre ensamt. Att regn har flera innebörder för mig än bara "dåligt väder". Att bli glad över att se en ny sort skalbagge, eller att lära mig namnet på en ny blomma.

Jag påstår inte att jag är fullfjädrad på något vis, men det är ju också en del av charmen.

Kärlek till landet och historien, helt enkelt!

Blåbärsplockartävling med mor.

Ingen talade om för henne att det var en tävling dock. Det var en jämn kamp, men i slutändan måste hon få pluspoäng för kantarellerna. I sådana här fall är dock tröstpris inte så illa, eftersom det innebär ungefär färska bär till frukostgröten och en kantarellsmörgås innan sänggåendet.

För första gången på länge blev jag inte less heller, bara det är ju en seger.



Plockat, rensat och klart. Kom hit och ät blåbärspaj, gott folk!