Hoppet är det sista...

Jag lägger i skrivande stund till en film på min mentala lista över favoriter. The Librarian, heter den, och visas på 6:an just nu. Må vara för att jag varit lite svältfödd på bra filmer, och TV-underhållning, de senaste månaderna. Men jag föll för den redan långt innan första reklampausen. Den är skitsöt, härligt torr humor, förtvivlat dåligt gjord men härligt fin och rolig på ett alldeles speciellt sätt. Den har lite Kultjägarna-drag över sig som jag inte kan motstå. Jag sparar dock den spännande fortsättningen till ett lämpligare tillfälle.

PS. jag ogillar starkt reklamavbrott å det grövsta, men jag kan verkligen uppskatta en välgjord reklamfilm. Som Toyota tillexempel, de är bra på det där.

Och jag blev anfallen av fåglar vid berget när jag var ute och simmade ikväll.

Och just när jag började känna att jag fått nog, att nu behöver jag lite kvalitetstid med ensamheten, annars kommer jag inte orka med folk något mer, så blev jag bönhörd. Har haft huset och fotbolls-VM alldeles för mig själv hela kvällen och vet fortfarande inte när någon kommer hem och bryter förtrollningen. Vill inte ta reda på det heller, men nu har jag iallafall fått den dos jag behöver, resten är bara bonus. Tackartackar.

Och efter bara två dagar har jag redan börjat undra hur i helvete jag orkat med det här, två hela somrar plus en massa däremellan. Nya nummer, annorlunda sträckning, jävulskt mycket post, dubbeltrippel reklam, datorfel på bensinmacken, buntar som går sönder, felsorteringar, bilar parkerade i vägen, traktorer och mopeder framför mig, känslan av att dåsa av bakom ratten på grund av värmen, folk som ringer mig men sedan vägrar svara när jag ringer upp. Och så vidare.

Men så hörde jag ju ostört ett sjukt intressant program om Nordkorea på radio, fick en kaka, ett handslag av någon som villkorslöst uppskattade det jag gjorde och såg en helt jävla fantastisk havsörn.

Och det är ju sånt som gör ens dag litegrann.

(Och nu kom mamma hem och hade köpt en muminskål till mig, det är ju sånt som gör ens kväll litegrann också, efter att man blivit anfallen av fåglar på sin träningsrunda)

Heja Brasilien!

Så nu är jag här (jag missade inte planet, skit också ;)), blir helt slut över att det finns folk som lyssnar när jag pratar, så att jag måste prata hela tiden, men helst utan att tråka ut någon. Och hålla mig till en röd tråd, det behöver man inte när man är ensam. De visade av någon dum anledning inte VM på flygplatsen så jag satt krampaktigt och lyssnade på radio till sista minuten. Även om USA borde ha blivit diskade för fula matchtröjor så ville jag hellre ha dem vidare än alternativen. Och England. Att Frankrike och Lagerbäck åkte ut tidigare i veckan är jag väldigt nöjd med. Så bara Ghana (med gamla Bajen-Kingson i mål) och Tyskland (snyggast matchtröjor) går vidare ikväll så är alla mina förhoppningar uppfyllda såhär långt.

Snack, snack. Har förstått att alla inte bryr sig om fotbolls-VM?

För dem kan jag istället berätta att jag får så förbannat ont i benen av att flyga (pensionärspoäng?) och att jag imorgon kommer spä på min "första-dagen-på-jobbet-förvirring" med allmän sinnesfrånvaro och jet-lag (ja, jag blir jet-laggad av inrikesflyg).

Jag ville unna mig en fika på flygplatsen idag, men det fanns ingenting jag ville ha (biskiver eller italiensk glass). Så istället betalade jag överpris för en pocketbok (och insåg att det ändå blev billigare än en fika). Visst, det är en jävla bra bok, förmodligen värd varenda krona, men det betyder inte att det inte var överpris.

Ni börjar huset slumra. Skönt. Jag behöver fasas in i det här med ofrivilligt umgänge igen. Bara de här få timmarna (och inte ens fullt hus) har tagit på krafterna så pass mycket att jag funderar på att inte se klart andra halvlek. Det säger en del. (Johanna Frändén i studion lockar ju inte heller till att stanna kvar framför TV'n. Idioti!)

Har haft världens bästa dag idag och har något slags separationsångest över att åka ifrån en vardag full av ingenting.

Men det kommer ju säkert vara samma sak fast tvärtom i augusti?

I'm sorry I can't be perfect

Faran är över. Jag bestämde mig för att testa mitt knä på en promenad runt den vackra Nydalasjön. Jag kom till Kinabron. Stilla krusning på vattenytan, U2 i hörlurarna och bra spänst i stegen. Jag var tvungen att chansa. Joggade trevande ett par meter utan att falla ihop. Vågade mig på att belasta knäet stegrande, och det höll. Det höll och jag tog ut stegen och det var frihet och jag skrattade och höll takten varvet runt utan komplikationer.

Det var 4 långa dagar, men ändå, bara fyra dagar. Det kanske behövs för lite eftertanke ibland. Kanske är jag lite instabil i högerbenet nu, om jag tar bort stödbandaget och försöker hoppa på ett ben. Men... det var det ju värt. Om jag är tillbaka på ruta noll när jag vaknar imorgon var det kanske inte värt det, men nästan. Ändå.

Efter ytterligare en förmiddag med allvarliga idrottsskador känner jag mig lite orolig för Simon. Hur mår han? Blev det en hjärnskakning? Nacken? Har han blivit omhändertagen på rätt sätt? Det blir man visst sällan.

(Jag blev nog inte det. Tur att jag har en halv klass och en uppsjö föreläsare som är sjukgymnster. Lär snacka till mig en av de klassiska korridorskonsultationerna. Doktorn sa ju att jag får börja träna, vad som helst, "så fort jag vågar". Det känns inte riktigt rätt?)

En artikel till Malin:

(och hon vet säkert redan och tycker jag är hopplöst efter, men eftersom det var jag som gjorde henne den stora tjänsten att tipsa om Generation Kill, och tyvärr måste jag nog erkänna, fördärvade henne med True Blood, så känner jag det som min skyldighet att fortsätta rapporteringen)

http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/skarsgard-jagar-aliens-1.1124702

En skrivuppgift för ensamma/regniga/kvava/långtråkiga/väldigt inspirerande dagar:

Att skriva så många Haiku du bara hinner, på tio minuter.

En Haiku är alltid tre rader, den första raden ska ha fem stavelser, den andra sju och den sista fem igen. Den får gärna innehålla något eller flera av dess komponenter: årstid, känsla, naturupplevelse och en oväntad vändning.

Jag hann skriva fyra stycken, men egentligen uppfyller väl ingen kraven på innehåll helt fullt ut. Den sista går såhär:

När helst du undrar,
trehundrasextiofem
dagar om året.

Och jag döpte den till Google.

Haha, vad fyndig jag känner mig! ;)

Stipendiegränd

Jag har haft några helt fantastiska dagar som jag gärna glatt och lyriskt berättar om för alla som orkar höra. Dessutom väntar minst lika många minst lika fantastiska dagar till (men på ett annat sätt). Jag vill skriva ner alla detaljer, för de är så värda att minnas, men jag kan inte. För stort tror jag.

Några stödord: VM-funderingar, googlebildning, rutiner, popcorn, vattenmelon, Pepsi Max, TV-middagar, böcker, badkar, Fredagslistan, Quintensen, pasta, cykel, IKSU, vattenkokare, matchtröjor, hjärnskakningar och metabolism, morfologi och autolog blodtransfusion, Nils Ferlin och Simon Helg...

Äter middag till frukost

och försöker planera min dag, för att det ska bli så lite bärande som möjligt. Skulle behöva en rehab-promenad för jag tränade visst så hårt igår att jag inte riktigt kan avgöra om smärtan bara är träningsvärk eller om jag gått och blivit dödssjuk.

Det är alltså en bra känsla. För den som inte fattar det.

Om att "ha hela sommaren på sig"

Och förresten så har jag fått resultat på ytterligare en tenta. Näringslära. Och den var jag egentligen aldrig orolig över och det är svårt att bli missnöjd för två bokstäver. Eller... rättare sagt, man är korkad om man blir missnöjd för två bokstäver och då förtjänar man, per definition, inte två bokstäver.

Och nu väntar jag bara på betyg på mikrobiologin, sedan kan jag kanske lägga vårterminen bakom mig. Inom två veckor ska den tentan vara inrapporterad, inom två veckor står jag också återigen på Uppländsk mark. Och förhoppningsvis är det: 1) värt att fira 2) finns det någon som kan tänka sig att fira med mig. Med en kväll på Trädgårn eller en Jonna-bjuder-på-trerätters-i-Riala (med levande ljus och filtar på altanen, sällskapsspel och film, eller brännboll, kvällsdopp och "burken" om det är vackert väder)*.

Men det är ju midsommar... så folk har antagligen bättre planer. Typ i världens (andra) ände.

* sovplats, morgonpromenad och lång lat helgfrukost med morotsscones, eller skjuts hem, ingår.

Om att allt blir lättare när man sovit ordentligt...

... om att göra så mycket som möjligt på kortast möjliga tid, och vice versa...



... och hur säger du ifrån, på ett vänligt sätt, när någon ber om ditt nummer, klockan 05.56 på morgonen?

Och som vanligt

har jag ingen tur eller skicklighet med elektronik och teknik. Får skrämma igång telefonen med elchockar med jämna mellanrum, men givetvis räcker inte en sak i taget utan nu har kamerans minneskort slutat låta sig läsas. Av både kamera och dator. Tur att Felix hunnit ta en backup på gårdagen iallafall, som var det viktigaste.

Jag ska givetvis lösa det här. Det ska hamna på min hypotetiska lista och någon gång kommer folk få se bilder även från detta, mitt celebra besök, men först ska jag åka tillbaka till Norrland. Och plugga i 249 procent-takt. Och jag tror det ska bli väldigt väldigt skönt.

Fortsättning pluggstatus:

• håller på att tillaga en sjukt animalisk middag bara för att bevisa att jag inte blivit hypokondrisk. Kött med kött och och kött och lite bacon (=kylförvarat griskött) och mejeriprodukter och ädelostar och vad tusan allt jag kan komma på. Synd att jag inte fått tag på opastöriserad mjölk, och för säkerhets skull ska jag nog skära allt på samma skärbräda med samma kniv och tappa något på golvet innan jag äter upp det!
  
• kan fortfarande ingenting förutom att alla bakterier som börjar på S + Yersinia är fackultativt anaeroba och att man får minskad aptit av Hepatit A. Men det är ju ingen garanti för att jag kommer kunna det imorgon.
  
• har funnit mig själv värdelös på att komma på långsökta (eller kortsökta för den delen) minnesregler.
  
• kan fortfarande inte ta mig in i mitt rum för all packning, som inte är packad.
• tänker chansa på inkubationstid "ett par dygn" och varaktighet "runt en vecka" på alla, mina beräkningar säger att då måste någon vara rätt.
• har upphävt datorförbudet som var till för att jag skulle vara mer fokuserad på att plugga, eftersom jag ändå inte kunde fokusera på att plugga.
• kommer antagligen kunna direktrapporteringen från cupmatchen utantill imorgon istället för mikrobiologiska snabbmetoder (Matchen har just startat och Hammarby gjorde mål (på nick! Simon Helg, min bästa ♥ ) efter fyra minuter! Blir det en favorit i repris?)

Min pluggstatus just nu är:

• jag kan ingenting
• jag har inte ens läst alla sidhänvisningar
  
• jag kan inte fokusera
  
  
• saker är alldeles för lika för att kunna hålla isär, men alldeles för olika för att kunna lära in som gemensam regel
  
  
• jag ser inte ens fram emot imorgon för att det då kommer vara "avklarat" som jag känt med de andra tentorna. Jag vill helt enkelt INTE ha någonting att göra med någonting som har med morgondagen att göra
  
• alla andra verkar ha läget under kontroll, jag tror det brukar vara tvärtom, så det känns inte bra
• jag tänkte att lunch kanske skulle pigga upp, men det är en jävla fluga här som inte vill dö.
  

Saccharomyces carlsbergensis,

haha!

Tankeställare

Har just sett sista avsnittet av Friday Night Lights och tänker på vilka personer det får mig att sakna. Mormor, tillexempel. Tänker också på vilket odramatiskt liv jag lever. Och undrar om allt verkligen är så annorlunda i Texas. Finns det Tim Riggins och Matt Saracens och Tyra Colettes och Julie Tylers här med? Alldeles runt hörnet?