Och just när jag började känna att jag fått nog, att nu behöver jag lite kvalitetstid med ensamheten, annars kommer jag inte orka med folk något mer, så blev jag bönhörd. Har haft huset och fotbolls-VM alldeles för mig själv hela kvällen och vet fortfarande inte när någon kommer hem och bryter förtrollningen. Vill inte ta reda på det heller, men nu har jag iallafall fått den dos jag behöver, resten är bara bonus. Tackartackar.
Och efter bara två dagar har jag redan börjat undra hur i helvete jag orkat med det här, två hela somrar plus en massa däremellan. Nya nummer, annorlunda sträckning, jävulskt mycket post, dubbeltrippel reklam, datorfel på bensinmacken, buntar som går sönder, felsorteringar, bilar parkerade i vägen, traktorer och mopeder framför mig, känslan av att dåsa av bakom ratten på grund av värmen, folk som ringer mig men sedan vägrar svara när jag ringer upp. Och så vidare.
Men så hörde jag ju ostört ett sjukt intressant program om Nordkorea på radio, fick en kaka, ett handslag av någon som villkorslöst uppskattade det jag gjorde och såg en helt jävla fantastisk havsörn.
Och det är ju sånt som gör ens dag litegrann.
(Och nu kom mamma hem och hade köpt en muminskål till mig, det är ju sånt som gör ens kväll litegrann också, efter att man blivit anfallen av fåglar på sin träningsrunda)
Heja Brasilien!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment