För mycket text för internet

Det här med onsdagar. Det är en Löven-grej. Att de är jävliga alltså. Onsdagarna.

Och det verkar ha vuxit på mig lite, på samma sätt som det här med sms. Eller snarare motsatsen till sms. Jag har fått så många nya vänner som påstår att de är så dåliga på sms, att jag tydligen tagit efter.

Så tillbaka till dagarna. Förr tror jag att det var torsdagar för mig. Ja, de flesta torsdagarna var väl okej, men hände det något riktigt dåligt var det alltid på en torsdag. Eller ni vet såna där dagar då man hela tiden blir påmind om att man liksom inte borde ha klivit ur sängen den dagen, det var torsdagar.

Men jag antar att man ofrivilligt blir som man umgås. Och speciellt idrotten är ju rätt fängslad i sin egen överdrivna skrockfullhet. Så nu är det onsdagar som gäller. Fast jag tror inte det är det att jag bytt jävlighetsdag, utan snarare att den spridit ut sig. Så enkelt tror jag inte det är att bli av med något som man lurat i sig själv hela sitt liv (och sedan fått bekräftat och befäst alla gånger man läst Liftarens guide). Så nu har jag två jävlighetsdagar. Och sällan har jag väl trott så mycket på onsdagens förbannelse* som idag.

Igår hade jag stora planer för morgondagen. Alltså idag. Jag vaknade dessutom tidigt och skulle bara sansa mig en stund innan jag klev upp och fångade dagen.

Nästa gång jag öppnade ögonen var klockan över tio, jag mådde extremt eländigt och var förmodligen i stort behov av kaffe, som vanligt antar jag. Sarah var inte hemma, jag trodde hon gått till skolan för att studera flitig, vilket fick mig att känna mig som en ännu lite sämre människa. Jag var inte det minsta sugen på att äta frukost (det var ju snarare lunchtid, och jag förtjänade det inte) och bestämde mig för att bara ta en kopp te och gå och lägga mig igen (dagen var ju redan förstörd).

Jag var uppenbarligen inte smart nog för att se att inte heller Tosca var hemma, och att hon förmodligen inte gått till skolan för att studera flitigt tillsammans med Sarah, utan att de två i själva verket bara var ute på en morgonpromenad. Så innan jag hann gömma mig under täcket igen kom Sarah tillbaka och gjorde frukost. Det var nog bra ändå, annars hade jag väl fortfarande inte ätit något idag.

Jag bäddade ner mig (och Tosca) i soffan. Intentionerna var goda, jag hade artikel och markeringspenna i högsta hugg. Men jag blev dåsig av filten och det stora ljusa fönstret. Olycklig av den vackra vinterdagen och Kung Bore i träden. Jag fick alltså en mulen dag för återhämtning? En dag, var det allt jag fick? Jag gled in och ut ur något slags pseudosömn tills jag inte visste vart jag var någonstans, och lärde mig inte ett dyft om hur man på bästa sätt validerar frekvensenkäter.

Någon gång i den här dimman beskar (beskärde?) jag en pelargon. Men vid närmare eftertanke borde jag nog inte ha gjort det. Inte idag. För även om jag säkert gjorde allt rätt så kommer den nu att dö, bara för att jag inte kunde vänta tills på fredag. Stackars krukväxt som inte ens hunnit få något namn!

Alldeles nyss gjorde jag ett tappert försök att rycka upp mig, genom att tillaga något slags indisk-inspirerad "vad-vi-behöver-göra-av-med-gryta", men jag hade liksom fortfarande pyjamas på mig och grus i ögonen. Så det funkade nog inte. Och jag tänker trösta mig med att sova en timme och drömma om snö.

*tack Sarah för det förlorade ordet