PS.

Jag har återuppstått. Men jag ställer mig fortfarande lite frågande till om jag är redo för den verkliga världen ännu, jag stannar nog inte så länge i den, den här gången. Efter något av en mardrömsresa (jag blev åksjuk, vilket jag knappt kan minnas att jag varit) var det väldigt skönt att vara framme. Och jag blev visst lite uppe i varv av att uppdatera och bli uppdaterad med Sarah och Tosca och familjen och Anna (jösses vad jag isolerat mig den här veckan...?).

Men.

Jag saknar redan morfar (vi satt och åt lunch tillsammans idag, ingen annan var inne, och vi hade något skönt och viktigt resonemang om någonting de hade sagt på nyheterna, och jag vet att jag tänkte att precis det där var ett sånt ögonblick som jag bara ville bära med mig för alltid, jag kommer minnas känslan länge, trots att jag redan glömt vad det var exakt vi pratade om, en helt vardaglig situation men o så värdefull, jag är ju svag för vardag. När han skulle fara iväg sen så passade han på att säga hejdå ifall jag inte skulle vara kvar när han kom tillbaka, och så bad han mig hälsa Umeå, och jag log och lovade, för det är så min grej, jag ber alltid folk att hälsa till platser de ska till. Jag hade gjort det i ett sms bara minuterna innan "hälsa Sthlm" skrev jag då).

Jag saknar redan mormorn också (man märker så tydligt hur mycket hon uppskattar att man kommer och hälsar på, fast jag mest kan tycka att jag är ivägen eller "snyltar" ibland, det är härligt att bli uppskattad, och att höra hur stolt hon låter när hon jämt måste berätta för sina bekanta att jag minsann kommit dit för att kunna studera ordentligt. Och så att man får gnälla över småsaker och det gör ingenting för henne, för då kan hon bara gnälla tillbaka lite, så har båda fått utlopp)

Jag saknar moster Ann (en förebild på så många områden, hundarna och kunskapen, att vi är lite nördiga inom samma områden så vi kan sitta och förlora oss i olika reptilers cirkulationssystem, och för att hon är den som mest av allt förstår vilket plugg jag går igenom just nu. Hon skänker mig en tanke på tisdag, och är det på håret där i tentasalen så kan nog den tanken spela en ganska avgörande roll).

Jag saknar hundarna (Hedda lärde sig snabbt att bli som tokig när jag började dra på mig tightsen, och Bojan, lilla gumman gjorde mig så orolig men sen blev hon en helt vanlig och lycklig hund efter lite gos och "tycka-synd" och en ganska lång men väldigt lugn promenad. Flinta/Flörta bara för att hon är en sån jäkla kram-hund och den finaste finaste labradoren jag vet. Titti, den lilla smitaren, måste ha gjort Borlänge-resan lite kortare).

Jag ni förstår. Jag kan inte hålla på såhär. Jag kommer ju bli olycklig. Jag saknar älven och bastun också. Och Alva (hennes idé om en stuga på deras gräsmatta känns faktiskt inte helt dum just nu, när jag sitter på övertid och river mig i håret över gamla tentafrågor som inte gör mig klokare).

Det tar inte slut där egentligen. Men om jag lät det hålla på skulle det aldrig ta slut heller. Så jag ska slå ihop "böckerna" för idag, dra ner persiennen och ägna dagens sista tankar åt hur bra jag har haft det, vilken tur jag har, hur lite en tenta egentligen betyder i förhållande till allt som verkligen är viktigt i mitt liv, glädja mig åt att KIV inte åkte ur cupen och att det faktiskt är väldigt skönt att vara hemma igen!

Väldigt skönt.