Servettpoesi

Igår avrundade jag min Stockholmsweekend med att bli bjuden på sopplunch hos moster, och tillhörande soffmys med täcke och kusins magiska massage. Plus premiärstrosande i nybyggda härliga Bromma Blocks.

Tack vare vänner, familj och värdefulla platser har jag haft en hektisk men fantastisk helg. Full av kärlek, intryck och upplevelser. På anrika GST (rest in peace, Trägårn, och låt din nedläggning föra något gott med sig), på loppisturné, i firmabilen, vid mammas köksbord, i svamp- och vargskog, på älskade Södermalm, andaktsfulla Nacka kyrka och gamla trygga Abrahamsberg. Tack.

Jag är långt i från klar med sköna södern. Men nu, kamrater och medmänniskor, har jag landat i Umeå och förtjänar lite time and space. Tid och utrymme att ta igen mig och ta till mig, låta allt komma ikapp, tid och utrymme för reflektion, uppskattning och att skapa minnen av alltihop.

De senaste tre veckorna har jag varit i minst sju olika städer och rest över 300 mil, med bil, buss, flyg... Det sätter perspektiv på att ha ett hem och en vardag. Sånt behövs också. Alla är välkomna att komma och dela det med mig, när som helst, men själv tänker jag göra ett försök att ställa mig stadigt med båda fötterna på norrländsk jord ett tag framöver. Åtminstone tills tjälen fryser till och jag börjar sakna mina täckbyxor.