Drog omotiverat till IKSU men insåg vid dörren att jag glömt kortet, så jag låste upp cykeln (vilket är det jobbigaste ned att cykla förutom att låsa den) igen, och rullade hem. Två steg i taget upp för trappan, föll in genom dörren och blev bara så utmattad. Somnade till Australian Masterchef och sov som alltid för länge, när ingen finns där att väcka mig. Drömde flera gånger att väckarklockan ringde och att jag gick upp. Men inget av det var sant. Så därför fattade jag ingenting när jag vaknade nästa gång och fann mig själv sovande.
Nu sitter jag i telefonkö till Folksam och har blivit bortkopplad en gång redan.
Kul! (Jävla Stefan) Men jag är inte pessimist, det finns väl fortfarande tid för fredagen att bli bättre?
Edit: Det blev faktiskt bättre! Jag ringde igen, och fick prata med Göran, som förklarade att Stefan var en idiot och så löste han allt. Bra kille den där Göran. Sen kom jag mig faktiskt ivääg till gymmet, blev lite skärrad av allt folk men genomförde passet utan komplikationer. Träffade folk och blev bjuden på fest (som jag inte kan gå på, men vill ändå placera det på plus-sidan). Allt detta har jag hunnit, och avnjutit en väldigt seriös ensammiddag, dessutom finns det ännu tid för ett bad innan avspark Sverige-Ungern. Det måste jag kalla en positiv vändning. (Även om det är mest så att jag gillar tanken på att ta ett bad, men när jag väl gör det så inser jag att jag är för lång (japp, för lång), och ledsnar rätt snabbt också. Risken för att somna i badet är också överhängande ikväll. Hoppas inte.)
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment