Okej, Z har åkt hem. Tävlingsmänniska som jag är (cyklade om 7 personer på vägen från träningen idag, och vilken träning ändå, skakade när jag skulle kliva på cykeln), så har jag lite prestationsångest. Ganska mycket. Kanske mer än för resultatet på tentan...
Såhär tror jag:
Z blev nog inte speciellt imponerad av Umeå. Jag har svurit lite åt Norrlandsgudarna för att de inte kunde varit på min sida när ingenting annat var det, de kunde väl bjudit på lite mer vinter. Svurit lite åt mig själv, för att jag inte hade mer framförhållning och var tvungen att plugga 90 procent av tiden, och för att jag inte har mer ork och är mer social och aktiv och rooolig. Hela tiden.
Så inga höga betyg till mitt värdskap denna gång som sagt, det gick förmodligen inte hela vägen fram på tentan, hon fick varken se Ålidhem, världensbästaanna eller beachvolley. And I dont blame her om hon aldrig mer vill komma tillbaka (jag var visserligen förvånad över att hon ville komma in the first place). Och då bjöd jag ändå på något av det bästa jag har. En sån där vardagsgrej som alltid lyfter mig. Hockeykväll hos Tina, med Lule. Jag menar Henke, vilken hjälte! Fantastiska pepparkakor (hemmagjord deg!!!), åtminstone något gott att minnas för min vän Bokstaven. Även om det förmodligen överskuggas av att hon mest resten av tiden fick sitta, sitta, sitta, gå omkring utan att veta vart vi var eller vart vi skulle eller varför vi skulle dit, bli blöt om fötterna, och läsa lappar.
Det är helt enkelt inte som de där stora intensiva städerna i Europa, inte så spännande och äventyrligt och minnesvärt. Jag kan inte konkurrera med det. Och jag vill inte det heller. Jag vill vara här, göra det jag gör och försöka vara nöjd när det går bra. Det är liksom bara min... vardag... Och hur mycket tabu det än är för min jävla generation, så tycker jag så mycket om vardag.
Och i slutändan är det ju faktiskt ändå jag som ska bo och leva här, så det viktiga är ju att det är jag som ska trivas. Även om det är trevligt att bli förstådd.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Men, Jonna, jag tror att Z hade det trevligt hos dig hur som helst! :)
ReplyDeleteOch jag håller med, vardag kan verkligen vara underskattat.
Sarah, jag tycker din åsikt är mycket bättre än Jonnas. För faktiskt (även om jag klagade lite över blöta fötter:P) Så tycker jag om att ta promenader, jag gillar nya människor som uppskattar hockey (jag fanns ju tom en som var färjestadare!) sen gillar jag alltid bra hockeymatcher och hemmagjorda papparkakor. Att läsa lappar är för övrigt ett oerhört mysigt tidsfördriv som gör att jag känner mig som hemma. Dessutom saknar jag min Jonna, så bara att åka och hälsa på henne gör mig lättare. Vardag är bra eftersom man inte känner sig som en gäst, jag kände mig mest handikappad som fick åka på återhämtning i lugna Norrland. (Dessutom har jag ju något att se nästa gång jag kommer)
ReplyDelete