NCC Studenternas - Slaget.

Åh herregud, jag är så rörd. Det kanske kan vara svårt för andra att förstå hur stort det är, det är rätt svårt att förstå för mig också, jag trodde faktiskt inte alls att jag skulle reagera så starkt. Men jag sträcker mig så långt som till att det här är ett av mina största idrottsögonblick någonsin. Någonting jag hoppas att jag alltid minns, som den solskenshistoria det bokstavligt talat inte var. Jag vill etsa fast varje liten detalj som ledde fram till det här resultatet. Publikrekordet. Smsen med pappa. Försöken att läsa fysiologi i pauserna men inte kunna fokusera. SVT Play. Den ofattbara väderleken. "Den gången jag missade bandyfinalen på Studenternas". Den gången Hammarby, mina älskade gröna, vann sitt första SM-guld någonsin. Efter så mycket slit. Jag får en plötslig omedelbar känsla av att det är lite jobbigt att ingen känner mig.

Nej, det här är inte nog. Ni skulle se mig nu. Ensam på ett rum i en främmande stad (ja, just nu känns den mer främmande än någonsin för jag har inte känt mig så långt härifrån sedan jag kom hit för två månader sedan). Min vita Södermalms-T-shirt och tårfyllda ögon. Ensam som sagt, så otroligt ensam, men samtidigt kan jag inte känna mig det minsta ensam när jag vet hur många andra som upplever exakt samma sak exakt just nu. Samma men ändå så olika. Gaaah.

Jag skulle ringa alla jag känner och några till och bara skrika och gråta och skratta! Gå ut på stan och haffa folk och försöka förklara vad som händer inom mig när jag ser publiken strömma ut på isen, hojtande, halkande, snöiga, guldhjälmarna åker på, pokalen hissas och ramsor i falsett och otakt... Vad ska jag göra av alla de här känslorna? Och kan de sluta prata om summeringar och inomhushallar, vem fan bryr sig?