I natt lärde jag mig spela gitarr!

Hank von Helvete var min läromästare. Som tack för att han hade fått låna en bok med vistexter av mig, hade han lovat att lära mig spela gitarr. Han sa att alla inte kunde lära sig, men jag kunde, för det såg han.

Hank var såklart i sin Cornelis-utstyrsel, lite pinsamt faktiskt för jag trodde först att det verkligen var Cornelis. Så jag frågade om inte han var död. Då skrattade Hank (a.k.a Hans-Erik), han sa att han kände sig smickrad för att jag tyckte han var så lik, och då förstod jag. Och isen var bruten.

Jag hade kort hår. Som ett slags bobfrisyr, fast coolare. Och jag fick ha en sån där "klämma" längst ut på halsen på gitarren, jag vet inte vad det heter, men det visste inte Hank heller just då, så det gjorde inget, men tydligen behöver man alltid ha en sån när man är lite rödhårig, det hade Hank hört. Och det förklarar ju varför jag inte kunnat lära mig spela gitarr så bra förut?

Hank hade lite problem med att fästa den där saken, och sedan stämma gitarren så det skulle passa mig. Men till slut bar det av, och Hank var en fantastisk lärare. Han lärde ut visa efter visa i den där boken som jag hade lånat honom, för han hade tydligen lånat den just för att kunna lära mig spela gitarr.

Det var som en evigt snurrande god spiral av tjänster och gentjänster.

Eftersom det var natt drack vi lite kaffe när jag började bli trött och ofokuserad. Jag satt på en pall och Hank i en jättestor nedsutten fåtölj (modell "bibliotek på ett stort brittisk mansion") Hank kanske möjligtvis drack något starkare, jag är inte riktigt säker. Hela tiden rann det ur honom fantastiska kontroversiella visdomsord. Så Hank är numera inte bara min gitarrlärare. Utan även min mentor i livet.

Det hela var egentligen ganska obeskrivligt... nästan som... en dröm!