(Det här skrev jag igår när jag kom hem, i min svarta skrivbok, eftersom jag inte hade något internet. Nu, en värdefull vinst senare, finns kanske inte så mycket av den här känslan kvar längre. Men den var påtaglig just då och värd att föreviga. Nu, ett och ett halvt dygn senare, efter att ha blivit bjuden på middag och bio av bästa moster, är jag inte alls lika nöjd med mina formuleringar. Jag tyckte de var så bra då, när jag skrev dem. Nu är de röriga. Men det är också representativt, på något sätt, för vem jag var, när jag skrev dem. Varsågoda!)130 mil. Hälften med solsting. Etthundratrettio jävla mil. Av glädje och sorg, besvikelse och lycka, svek och tillit. Upprymdhet och avslagenhet. Pepsi Max och mjölk.
Människor som betyder mycket för mig har fått träffa människor som betyder allt för mig. Inte konstigt, efter sådana dagar, att jag somnade redan vid trafikplats Glädjen. Noterade på något sätt andra bekanta skyltar och svängar. Någonstans i gränslandet mellan sömn och vakenhet, levande och död, skratt och migrän. Registrerade på något sätt sekvenser i början och slutat av My Sisters Keeper, utan ljud. Och jag grät inombords. Mitten av filmen behövdes inte. Jag kan inte säga att den var dålig, eller överpretentiös och amerikans, det kan jag inte uttala mig om, för jag såg den inte. Men den var rörande och passade så helt fel med min sinnesstämning just då att det nästan blev perfekt.
Men framförallt sov jag alltså. Bara sov. På nästan alla sätt man kan tänka sig att det går att sova på en buss, utom på golvet. Det är en alldeles speciell slags fin sömn som bara fungerar på bussar (och husdjurskupén på nattåget). Hade man sovit så hemma i sin egen säng hade man (jag) varit helt trasig då det var dags att kliva upp. Men nu var det bara glada miner, ordvitsar, klar i huvudet, tjo och tjim, upp och hoppa, på med skorna, kram och hejdå. Och en rask promenad senare redo att ta mig an världen. Rädda den kanske? Från ondska och dåliga målvakter.
En bonustimme fick jag också. Nästan två. Det gjorde min dag litegrann, eller ganska mycket, svårt att säga innan jag har sett hur dagen artar sig från och med nu. Den har klart potential.
(edit: det visade sig att dagen skulle arta sig väldigt bra, lätt delexamination, uppstyrt grupparbete, trevliga meddelanden, ett upplyftande telefonsamtal, fantastisk personal på apoteket och biblioteket, bjuden på middag, en bra otippad film, jag satte i halsen men dog inte, and it goes on and on, så min dag "gjordes" gång på gång, men mycket av det andra var nog goda biverklningar från de där extra timmarna jag fick av att bussen kom fram 06.35 istället för 8.55. "God morgon och välkomna till Umeå!")Någon slutsats ur detta då? Mer buss åt folket. eller Folket, åk mer buss!Fast det är klart att det inte vara är guld och grön(vit)a skogar och vitsippeängar, John Blund och Astrid Lindgrens skymninsland. Där ingenting spelar någon roll. Jag vaknade ju ibland. Det hör till. Att undra vart man är, fast det inte spelar någon roll. Och komma till klarvakna insikter, fast man är i dvala. Jag blev hela tiden påmind och medveten om fördelarna med att vara två när man åker buss. Att få veta vem du får sitta bredvid. Någon som vaktar dina saker när du går på toaletten eller tar luft på en rastplats. En axel att luta sig mot. Och lite sånt.
Inte för att det är dåliga, eller tråkiga, insikter. Det var bara insikter. Helt enkelt. Och snart gled tankarna ändå iväg igen, eller upphörde helt. Drunknade i en slummer och ljudet av hur Damien Rice återigen lyckades sätta ord på mina känslor, speciellt när jag själv inte kommer i närheten. Have I still got you to cross my bridge?
What I am to you is not what I mean to you. She´s allways dressed in white, she's like an angel, she hurts my eyes. I wanna hear what you have to say about me. Somethings in life may change, but some things they stay the same, likte time, there is always time. I should be stronger than weeping alone, you should be stronger than sending me home. Why the fuck is this day taking so long? Too many options may kill a man. But I'm the professor and I feel that I should know.Någonstans där hinner en flyktig tanke tänka att jag inte får tänka så. Och siffran nio är nyckeln. Så då allt är bra igen och jag är i skymningslandet. Felskickade sms och komplex, spelar ingen roll.
Så för att knyta ihop säcken (är ett uttryck som knyter ihop säcken rätt bra): 130 mil, vad fick jag för dem? Ett helt minneskort fullt av förluster. Lyckligtvis var det inte jag som stod bakom kameran, för en gångs skull.
(Det här var som sagt igår. Det var bra då men det har bara blivit bättre. 0-3. Är det nu det vänder?)
