Förhållningsregler

Okej, jag vill klargöra några saker:
1) Man håller inte varandra i handen när man cyklar, eller sitter på varsin sida av gången i en buss. Så viktigt kan det inte vara. Det är besvärligt för alla inblandade och gör mig irriterad. Gör det bara inte. Det är inte uppe för diskussion, jag har enväldigt bestämt. Men ni får gärna komma med medhåll.
2) Kan folk sluta försöka få det att låta som om det är värsta grejen om de råkar åka tur och retur Uppsala-Norrtälje eller Stockholm-Norrtälje för någon liten sak (eller ännu värre "åker till Riala ett par dagar" om man bor i Norrtälje!!!? JAHA?) Folk gör det varje dag, för betydligt mindre saker. Om du har flyttat till Uppsala, så har du bara flyttat till Uppsala. Okej? Det är inte det att jag missunnar er känslan av att få "åka hem ett tag", ni är säkert värda att få känna sådär. Men det är som om ni vill att det ska vara längre än det är. Då kanske ni skulle ha valt att bosätta er längre bort helt enkelt? (Jag tycker tillexempel inte det var så mycket att "skryta" eller beklaga mig över när jag åkte till Smörholmen senast, vi pratar 37 mil eller mer, buss, och det var en sån grej som jag bara gjorde liksom. För att jag vaknade upp en dag och kände för det. Som att ta 620 eller 676 för att jag råkade vara ledig en dag, och kanske spontansovaöver hos en kompis.)
3) Det finns ingen godkänd anledning, för någon enda människa att INTE läsa "The Salmon of Doubt". Seså, sätt igång nu!

Jag hoppas inte det här var för oklart nu. För de är regler som jag härmed sätter upp för allmänheten, och de ska följas!

I övrigt har jag haft den bästaste dagen på länge. Så det är inte det att jag är bitter. Kramis på er allihopa. Och titta på mitt senaste album: http://www.facebook.com/album.php?aid=186423&id=696751433&l=8391d6cd17, själv kan jag titta i timmar.

"A never ending fairytale"

Drömmen är bara en bussresa bort

Jag sitter och redigerar foton på en extremt långsam dator (vad gör man inte för att slippa tänka på studierna för en stund?) och väntar på att temperaturen ska sjunka bara litelite till så jag kan gå ut och springa min efterlängtade mil (en mil som jag har höga förväntningar på, jag förväntar mig att den ska gå i precis lagom tempo, att spåret ska vara lika varierande och roligt som förra gången, att den inte ska göra mina ben mer illa och att den ska eliminera min huvudvärk och begynnande solsting, so there you have it milen, öppna kort, är det för mycket begärt?)

Här får ni ett litet smakprov (och en förvarning, det blir väldigt mycket valpar i det här albumet).


Och någon gång, det har jag lovat mig själv, ska jag (ska! ska! ska!) sätta ihop ett helt bedårande fotoalbum till de bästa mormor och morfar som finns (mina). Inom en inte alltför avlägsen framtid. En framtid som jag välkomnar med öppna armar och löften om gratis mat. Eller något annat, som framtider tycker om, som kan få den att skynda på stegen lite.