Showing posts with label Södermalm. Show all posts
Showing posts with label Södermalm. Show all posts

Sunday, April 10, 2011

6 recept

  • Jag är inte ett big fan av Åhlen's, och jag är egentligen inte jätteförtjust i strumpbyxor heller. Men igår kände jag att jag behövde ett par nya av det sistnämnda och tillsammans var tydligen de två något slags bevis för att minus minus blir plus. Jag tror faktiskt jag införskaffat de mjukaste, skönaste strumpbyxorna jag någonsin kunnat fantisera om, modellen är helt perfekt, de täcker precis som de ska, åker inte ner och sitter inte åt i magen. Jag sörjer redan den dag då de kommer gå sönder och jag vill helst inte ha något annat på mig tills det inträffar!




    Jag förstod inte deras "Tag 5 betala för 4-kampanj när jag stod där och valde mellan fel färger och fel storlekar, men jag förstår det nu, vem skulle inte vilja ha fem?! Dessvärre köpte jag bara två par, och faktum är att jag är lite rädd att prova dem andra, tänk om de inte är lika bra?
  • Mitt sargade sim-självförtroende fick sig en liten boost idag när jag (om jag räknat rätt) lyckades simma 2300 meter (tiden behöver vi inte prata om, det är i huvudsak distansträning än så länge). Rekord eller inte, den stora vinsten idag var nog trots allt att jag kunde cykla hem och skutta uppför trappan, utan att få mjölksyra!

    Det är så man gör jävla-skit-söndagar till helt-okej-dagar. Och ett par fysiologi-och-anatomi-sidor senare kunde jag med halvgott samvete bläddra loss i gratistidningen som jag snodde med mig från badhuset, drömma mig bort till en vandringsled i Höga Kusten, utomhusgymmet i Björkhagen, Söderstadion och långsamt glida in i en välförtjänt powernap-dvala.






    En lång sådan förstås. Är det söndag så är det!

    Jag drömde om kaffemedmjölk, när jag vaknade var jag mycket riktigt lite koffeinfnittrig och sugen på en kvällspromenad, men sambo-Sarah var försvunnen! (Är hon måhända på samma ställe som Felicia?) (Så i väntan på eventuellt sällskap lekte jag modebloggare och tog kort på mig själv med självutlösaren på en för ändamålet överdimensionerad kamera).
  • Idag blir det förmodligen rester från veckans grill-invigning till middag. Det är inte okej att slänga mat! Och därför bjuder jag nog dagen till ära inte på något nyprovat recept. Istället bjuder jag på ett icke-ätbart recept, ett recept på en bra Spotify-spellista, som du kan lyssna på när du är hungrig, eller när du lagar mat, eller när du äter eller när det bara inte går något bra program på radio.

    Dagens spellista: 10/4

    Personligen är Dropkick-låtarna favoriter. Men Umeåbaserade Syket är förstås rätt kul med!

    Som en bonus kan jag väl också dela med mig av ett recept som jag skulle vilja prova (mest för namnets skull, eftersom det får mig att tänka på Z!? Och så är nog macadamia min favoritnöt! Och jag tror minsann att Agnes gillar kombinationen saffran och vit choklad? Så jag funderar på om inte dessa kan vara bra att ha i matsäcken när vi ska ut och paddla?) http://www.ovanligtgott.se/2010/12/blondies-med-saffran-och.html

Wednesday, May 12, 2010

Hur skriver man beundrarbrev?

På lördag ska en av mina absoluta favoritillustratörer bland många, Stina Wirsén, göra ett framträdande med en bok på ett av mina favoritställen bland många på Söder: Bokslukaren. Och åh, vad skulle jag inte göra för att få vara med? (Ja, i praktiken uppenbarligen inte så mycket, eftersom jag inte kommer att vara där, men teoretiskt så vill jag väldigt väldigt väldigt väldigt gärna. Om så bara för att fråga henne om lov att få publicera lite bilder här. (Nu hoppas jag istället på min egen anonymitet så att jag inte blir stämd, eller något sånt otrevligt.)

EDIT: eftersom jag inte kunde fråga personligen så är jag glad att det finns mail. Jag fick ett snabbt, fint och positivt svar med ämnet: "ok!"

Hej Jonna, tack för ditt fina brev!
Det är en glädje för oss att få vara med på din blogg

Vårliga Hälsningar från Stina wirsén

(Bilderna är från en fantastisk bok som heter Stora flickor och små, som tyvärr inte går att få tag på i dagsläget. Den är skriven av Carin och illustrerad av Stina, och jag kanske inte är den första som säger att den nog är mer för stora flickor än för små, men lika vacker för det! På Bokcafé Pilgatan, här i Umeå, alldeles runt knuten, sålde de för någon månad sedan stora fina äkta tavlor med motiv ur den boken. De var alldeles för dyra och alla var nog redan "tjingade" när jag först såg dem. Men jag grämer mig ändå över att jag inte har en av dem på min vägg just nu).



Så Stina, om du skulle läsa, det här är en hyllning, tack för många fina teckningar och ögonblick.

Och alla ni andra, håll utkik efter ett begagnat exemplar eller ta er till närmsta bibliotek och läs och titta i den i sin helhet.

Thursday, May 6, 2010

Elfte, tolfte, trettonde gången gillt:

http://www.facebook.com/album.php?aid=183839&id=696751433&l=357a3a9d4b

Meddela mig om det är någon bild du tycker om, så redigerar jag den åt dig och mailar och om det är någon du inte gillar så tar jag givetvis bort den.

Tuesday, May 4, 2010

Tills jag dör:

(Det här skrev jag igår när jag kom hem, i min svarta skrivbok, eftersom jag inte hade något internet. Nu, en värdefull vinst senare, finns kanske inte så mycket av den här känslan kvar längre. Men den var påtaglig just då och värd att föreviga. Nu, ett och ett halvt dygn senare, efter att ha blivit bjuden på middag och bio av bästa moster, är jag inte alls lika nöjd med mina formuleringar. Jag tyckte de var så bra då, när jag skrev dem. Nu är de röriga. Men det är också representativt, på något sätt, för vem jag var, när jag skrev dem. Varsågoda!)

130 mil. Hälften med solsting. Etthundratrettio jävla mil. Av glädje och sorg, besvikelse och lycka, svek och tillit. Upprymdhet och avslagenhet. Pepsi Max och mjölk.
Människor som betyder mycket för mig har fått träffa människor som betyder allt för mig. Inte konstigt, efter sådana dagar, att jag somnade redan vid trafikplats Glädjen. Noterade på något sätt andra bekanta skyltar och svängar. Någonstans i gränslandet mellan sömn och vakenhet, levande och död, skratt och migrän. Registrerade på något sätt sekvenser i början och slutat av My Sisters Keeper, utan ljud. Och jag grät inombords. Mitten av filmen behövdes inte. Jag kan inte säga att den var dålig, eller överpretentiös och amerikans, det kan jag inte uttala mig om, för jag såg den inte. Men den var rörande och passade så helt fel med min sinnesstämning just då att det nästan blev perfekt.
Men framförallt sov jag alltså. Bara sov. På nästan alla sätt man kan tänka sig att det går att sova på en buss, utom på golvet. Det är en alldeles speciell slags fin sömn som bara fungerar på bussar (och husdjurskupén på nattåget). Hade man sovit så hemma i sin egen säng hade man (jag) varit helt trasig då det var dags att kliva upp. Men nu var det bara glada miner, ordvitsar, klar i huvudet, tjo och tjim, upp och hoppa, på med skorna, kram och hejdå. Och en rask promenad senare redo att ta mig an världen. Rädda den kanske? Från ondska och dåliga målvakter.
En bonustimme fick jag också. Nästan två. Det gjorde min dag litegrann, eller ganska mycket, svårt att säga innan jag har sett hur dagen artar sig från och med nu. Den har klart potential. (edit: det visade sig att dagen skulle arta sig väldigt bra, lätt delexamination, uppstyrt grupparbete, trevliga meddelanden, ett upplyftande telefonsamtal, fantastisk personal på apoteket och biblioteket, bjuden på middag, en bra otippad film, jag satte i halsen men dog inte, and it goes on and on, så min dag "gjordes" gång på gång, men mycket av det andra var nog goda biverklningar från de där extra timmarna jag fick av att bussen kom fram 06.35 istället för 8.55. "God morgon och välkomna till Umeå!")
Någon slutsats ur detta då? Mer buss åt folket. eller Folket, åk mer buss!

Fast det är klart att det inte vara är guld och grön(vit)a skogar och vitsippeängar, John Blund och Astrid Lindgrens skymninsland. Där ingenting spelar någon roll. Jag vaknade ju ibland. Det hör till. Att undra vart man är, fast det inte spelar någon roll. Och komma till klarvakna insikter, fast man är i dvala. Jag blev hela tiden påmind och medveten om fördelarna med att vara två när man åker buss. Att få veta vem du får sitta bredvid. Någon som vaktar dina saker när du går på toaletten eller tar luft på en rastplats. En axel att luta sig mot. Och lite sånt.
Inte för att det är dåliga, eller tråkiga, insikter. Det var bara insikter. Helt enkelt. Och snart gled tankarna ändå iväg igen, eller upphörde helt. Drunknade i en slummer och ljudet av hur Damien Rice återigen lyckades sätta ord på mina känslor, speciellt när jag själv inte kommer i närheten. Have I still got you to cross my bridge? What I am to you is not what I mean to you. She´s allways dressed in white, she's like an angel, she hurts my eyes. I wanna hear what you have to say about me. Somethings in life may change, but some things they stay the same, likte time, there is always time. I should be stronger than weeping alone, you should be stronger than sending me home. Why the fuck is this day taking so long? Too many options may kill a man. But I'm the professor and I feel that I should know.
Någonstans där hinner en flyktig tanke tänka att jag inte får tänka så. Och siffran nio är nyckeln. Så då allt är bra igen och jag är i skymningslandet. Felskickade sms och komplex, spelar ingen roll.
Så för att knyta ihop säcken (är ett uttryck som knyter ihop säcken rätt bra): 130 mil, vad fick jag för dem? Ett helt minneskort fullt av förluster. Lyckligtvis var det inte jag som stod bakom kameran, för en gångs skull.

(Det här var som sagt igår. Det var bra då men det har bara blivit bättre. 0-3. Är det nu det vänder?)

Monday, April 26, 2010

Fåfängan är en plats på söder

Några saker jag skulle behöva:
  • massage x fleratusen (men jag vill inte riktigt)
  • lära mig hur jag att ta hand om mina stackars fötter
  • en hårklippning