Och matchen är slut, och Furuseth gjorde (också) mål och Johannes räddade nollan (♥) och solen skiner ännu och jag dog inte i hjärtinfarkt.
Och tack. Tack killar. Tack!
För idag.
Och för alltid.
Men jag har bestämt mig för att glädjas åt och fira nuet, utan att säga det där överilade. Inte resa mig för tidigt.
Det här inlägget behöver ingen bild.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment